Hållbarhet och Östersjön tar numera upp största delen av min tid. Ju mer jag sätter mig in i frågeställningarna kring vårt hav, klimatet och naturen desto komplexare känns de. Men istället för att ge upp inför något som kan kännas hopplöst svårt att lösa inspireras jag av att se hur vägarna framåt byggs av ett dialogbaserat samarbete som inkluderar alla.

Varför är då tonen i vårt debattklimat ofta så argsint och diskussionen så polariserad? Det känns att vi alltför mycket morrar åt varandra från våra egna läger och inte ens vill förstå den andra. Jag tycks inte vara ensam i mina funderingar. Enligt YLEs färska enkät tycker 60% av finländarna att den inhemska samtalskulturen har försämrats. En fjärdedel vågar inte uttrycka sin åsikt om samhälleliga frågor av rädsla för andras reaktioner.

Har vi råd med den här typens självcensur när de samhälleliga utmaningarna blir allt svårare och vi har rejält bråttom bland annat med att lösa klimat- och biodiversitetskrisen? Finns det en annan väg?

Dagens komplexa problem är tätt sammanflätade. Till exempel flyktingströmmar och pandemier hänger ihop med klimatförändringen och förlusten av naturens mångfald. Över hälften av den globala ekonomin är beroende av naturen. Vi hittar inte fungerande lösningar till utmaningarna om vi inte ser helheten och kopplingarna. Om diskussionsklimatet känns hotfullt, kanske vi inte får med alla synvinklar som behövs. Lösningarna blir kortsiktiga om alltför många känner att de lämnas utanför och deras röst hörs inte. Då händer det också lätt att vi endast sätter plåster på symtomen, men löser inte de grundläggande orsakerna.

I mitt arbete på Baltic Sea Action Group ser jag hur komplexa problem går att lösa när man gör det tillsammans. Jag påstår inte att det är okomplicerat, men samtidigt känner jag att det i sista hand är rätt enkelt. Vi kan bestämma själv hur vi bemöter andra. Det behövs inga svåra innovationer, stora resurser eller maskiner för att öppna munnen på ett respektfullt sätt. Alla behövs för att rädda Östersjön.

Människan har ett grundläggande behov av att känna sig inkluderad och accepterad. Konflikter har sin grund i rädslor. Om vi känner oss hotade utlyser hjärnan omedelbart en befallning att fly och försvara. Därför funderar jag ofta på hur jag själv deltar i dialogen för att minimera risken för att trampa andra på tårna. Lyckas jag undvika en anklagande ton? Upplevs jag som nedlåtande, eller kan jag kompromissa? Förstår jag kärnan i problemet? Lyssnar jag och vill jag förstå? Är jag redo att säga förlåt om jag uppträder klumpigt? Hur bemöter jag den som medger sig ha haft fel eller ändrat åsikt?

Vi behöver inte tycka lika, men vi behöver känna att våra åsikter och känslor är värdefulla. Vägen till lösningarna hittas när vi visar vår sårbarhet och avslöjar våra innersta rädslor. Utan nyfikenhet, tillit och empati kan vi inte lära oss om varandras realiteter. Men vi kan lära känna varandra endast om vi vågar tala med varandra. Dialogen bygger broar.

Skrivelsen är min kolumn som publicerats i HBL 10.1.2021

I dag: Utan nyfikenhet, tillit och empati kan vi inte lära oss om varandras realiteter (hbl.fi)