För ett par år sedan fick jag upp ögonen för hur vacker Östersjön är – en färgsprakande undervattensvärld. Havet har inte dött ännu, även om man kunde tro det på basis av mediaflödet. Visst är läget illa för Östersjön, men det finns ännu mycket att rädda.
Östersjön hotas av en bunt lömska problem. Klimatförändringen, övergödning och förlusten av naturens mångfald är sammanflätade och matar varandra.
Samtidigt som det känns komplicerat, betyder sammanflätade problem också mångnyttiga lösningar. Vi kan tackla flera utmaningar samtidigt, vilket jag ser hända i praktiken på Baltic Sea Action Group. Till exempel regenerativ odling förstärker biodiversiteten, minskar näringsläckage i vattendragen och bekämpar klimatförändringen genom att lagra kol i marken. Det är fråga om att förbättra jordhälsan. Marken mår bättre bl.a. av ett mångsidigt urval av odlingsväxter i växtföljden, och av att ha möjligast mycket grönt växttäcke för att maximera fotosyntesen. Det tjänar också odlaren på i form av bättre ekonomisk lönsamhet.
Regenerativ odling är inte något nytt påhitt, utan metoder som används på många gårdar. Men det är inget hockuspockus heller som händer över en natt. Det krävs en tankeomställning inom hela matkedjan. Vi behöver fokusera mera på marken under våra fötter. Jordhälsan har inte fått tillräckligt med uppmärksamhet, kanske p.g.a. otillräcklig information, rådande omständigheter eller brist på alternativ.
Det händer lätt att vi börjar peka finger när omställningen känns jobbig. Jag tycker inte om att peka finger. Det är inte fråga om att jordbrukaren gör fel, eller företagen, beslutsfattarna eller någon annan heller. Vi har ju en gemensam målsättning – näringsrik och högklassig mat. Och vi behöver alla känna oss uppskattade.
Det är systemet som måste tänka om och allt hänger ihop. Ska systemet bygga på möjligast stora och billiga volymer? Eller borde kvalitet väga mer? Då avser jag kvalitet i en omfattande bemärkelse, inklusive skadan eller nyttan som produkten har på miljön och människan. Om dessa externaliteter prissätts, skulle den minst hållbara varan vara den dyraste.
Systemproblem upplevs jobbiga och det finns en oändlig mängd synvinklar. Då fastnar man lätt för att det känns alltför komplicerat. Men systemet ändrar genom otaliga små och stora steg. Därför spelar det en roll hur vi alla agerar. Vi är alla en del av lösningen. Till exempel som konsument har det en betydelse vad vi köper, vad vi förväntar oss av butiken och vem vi röstar på.
Systemproblem kan inte heller lösas med perfekta lösningar. Tillräckligt bra är tillräckligt bra. Det finns ingen som ensam vet den bästa lösningen, utan den måste formas tillsammans. För att hitta och testa gemensamma lösningar, måste vi lyssna på och förstå varandra. Vi behöver också alla vara mer kritiska till våra förutfattade meningar och världsbilder. Det är inte utan orsak som vi nuförtiden talar så mycket om behovet av kritiskt tänkande och empati.
Skrivelsen är min kolumn som publicerats i HBL 24.5.2021
